Dolomitenlauf och Marcialonga 2012

Här följer en kort rapport.

Jag flög på torsdagsmorgonen den 19 januari från Vasa till Munchen. Väl framme kl 9:30 inväntade jag ett större gäng skidentusiaster från både Sverige och Norge, varefter vi fortsatte med två bussar mot Lienz i södra Österrike. PWT Travel var researrangör. Någon gång efter mörkrets inbrott var vi framme i Lienz där vi checkade in på Hotel Sonne som ligger precis i stadens centrum. Samma hotell bodde jag för övrigt på när jag var här första gången 2004.

På fredagen tog vi oss upp till den lilla orten Obertilliach som ligger på 1 400 m höjd ö.h, för att bekanta oss med tävlingsspåren. Det var ca en timmes resa dit upp. Delar av vägen är en mycket vacker serpentinväg. Där uppe skidas Dolomitenlauf, både klassiskt och fristil. Båda loppen mäter endast 42 km. Traditionellt har Dolomitenlauf varit 60 km i fristil och skidats utanför Lienz, men på senare år har det varit ont om snö nere i dalen. Där nere gick dock loppet när jag skidade här första gången. Jag gissar att flytten till Obertilliach nu är mer eller mindre bestående. Uppe på Obertilliach var det nollgradigt och snöfall inledningsvis. Det blev en kort skidtur för min del eftersom skidorna fungerade dåligt i det krångliga föret.
På fredagskvällen blev det att följa med Dolomitensprint. Det är en showartad tillställning helt i Lienz stadskärna med mycket folk och hög stämningsfaktor.

Efter lördagens frukost körde bussarna oss till Obertilliach och långloppet Dolomitenlauf Classic Race. Loppet startade klockan 10:00. Nu var det soligt och temperaturen låg någon grad på minus. Precis som det skall vara under ett långlopp med en så vacker inramning. Jag vallade fästet kort innan start. Det blev att sätta Vauhtis fästvalla under. Teho Base fanns färdigt invärmd i botten. Satte på 1 lager K18 + 3 lager K12 och toppade med K15. Skidorna fungerade fint loppet igenom. Banprofilen hör dessutom till de bättre, sett ur min synvinkel. Det är nämligen lätt skidåkning från början i ca 15 km. Sedan följer en långsam stigning på drygt 10 km. Slutet är relativt lättåkt i lagom varierande terräng. Loppet startar på 1 370 m och högsta punkten av banan är på 1 540 m ö.h. Totala stigningen är ca 500 m. Jag hade inga direkta problem under loppet, men efteråt tvingades jag konstatera att det gått olovligt långsamt.
Det blev ingen bankett efter lördagens lopp eftersom en del av gänget skulle skida fristilsloppet följande dag. Även jag var anmäld till söndagens lopp men valde att stå över till förmån för ännu större nöjen.

På söndagen blev det en tur till Anterselva där det var världscuptävling i skidskytte. Jag har varit i Anterselva tidigare men aldrig på en tävling. Dagen blev verkligen minnesvärd. Det var fina tävlingar med en fantastisk stämning i en mycket vacker omgivning.

Efter tävlingarna i Anterselva drog vi direkt vidare till skidparadiset Seiser Alm, där vi stannade ända till fredagen. Seiser Alm ligger i det natursköna Sydtyrolen-Dolomiterna i norra Italien. Vistelsen på Seiser Alm var något som jag verkligen sett fram emot och den blev också resans höjdpunkt, i dubbel bemärkelse. Den natursköna platån erbjuder skidåkning på 2 000 meters höjd. Och vilken kvalité att få vistas nästan en hel vecka utan fast program i denna fantastiskt fina miljö. Vi bodde uppe på platån, på hotell Seiser Alm Plaza. De välpreparerade skidspåren startar direkt från hotellet. Vädret var soligt och fint hela tiden. Något kyligt på morgnarna med temperaturer ner mot 10 minusgrader, och kanske ännu kallare, men solen värmde gott på dagarna så det var helt perfekt. Att man befann sig på hög höjd märktes bra, ”motorn” ville inte riktigt varva där uppe.

På fredan packade vi ihop och åkte mot Cavalese, vi skulle ju skida Marcialonga också. Vårt hotell där hette Pausa och ligger ca 15 km utanför stan. På kvällen besökte vi Pub Mardoc inne i Cavalese. Researrangören hade ordnat en kväll med musikunderhållning och en hel del skidsnack. Trude Dybendahl berättade lite om personliga erfarenheter från träning. Många idrottsprofiler fanns på plats, de flesta norrmän.

På lördagen var vi nere på skidstadion i Val di Fiemme för att testa skidor och bekanta oss med Marcialongaspåret. Själv stod jag över all skidåkning den dan. På kvällen blev det att trängas i vallaboden som vanligt. Trängseln och hetsen där är något jag gott kunde tänka mig vara utan.

Tidig söndagmorgon körde bussen oss till Marcialongastarten i Moena. På programmet stod 70 km i klassisk stil. Det skulle åter bli en solig och vacker dag. Temperaturen va ca -5 °C på morgonen, men steg till en och annan plusgrad under dan. Vid ankomsten till Moena var det precis så mörkt som det brukar vara. Att valla skidorna i mörkret på bussparkeringen är en liten utmaning. En pannlampa skulle inte vara fel just då. Min egen vallning i loppet var. Glidvallning: Vauhti blå i botten, Vauhti grön LF, Vauhti HF Silver + Goldfox pulver. Fäste: Värmde in Vauhtis Tehopito + 1 lager Vauhtis K18, tre lager K15, toppade med 2 varv K18. Skidorna fungerade rätt hyggligt när jag jämförde mig med andra. Men glidet blev bedrövligt lite senare i loppet. Det sög ordentligt i den mjöliga konstsnön när temperaturen steg.
Marcialonga hör till de muntrare långloppen, tycker åtminstone jag. Det beror mycket på att spåret är draget rakt genom ett flertal samhällen och därmed blir det bekvämt för den entusiastiska publiken. Banprofilen är också bra och omgivningen är fin. Efter att de första 18 kilometrarna går uppför, stigningen är ca 300 m, så följer verkligt lätt skidåkning i över 40 km. Slutet upp mot målet i Cavalese är sedan riktigt tufft. Några direkta bekymmer hade jag inte under loppet. Förberedelserna inför loppet var ju inte de bästa med över 100 km skidåkning på Seiser Alm. Jag hade högt startnummer också eftersom jag skaffat startplats i andra hand. Men att loppet tog lite över 5 timmar har jag ändå lite svårt att smälta.
Kvällen efter loppet tillbringades igen på Pub Mardoc.

Genast på måndagmorgon den 30 januari startade vi hemresan med sikte på flygplatsen i Munchen. Bussen körde serpentinvägen ner till motorvägen som går över Brennerpasset till Österrike. På vägen till Munchen passerade vi de berömda vintersportorterna Innsbruck, Seefeld och Garmish Partenkirshen. Speciellt vägavsnittet mellan Seefeld och Garmish är sagolikt vackert.
På flygplatsen i Munchen skildes våra vägar. Det var många tider och destinationer som gällde för vår grupp. Jag sökte upp Finnairs gate och var lyckligt hemma strax efter midnatt.